Amy och Roger är på väg. I passagerarsätet har Amy tillbringat hela resan och Roger har suttit bakom ratten. Amy förstår snabbt varför Roger valde att följa med på resan. Han vill träffa sitt ex, och antagligen så vill han bli tillsammans med henne igen. Under resan märker man att Amy börjar förändras. Efter olyckan slutade Amy köra bil helt och hållet och hon har inte slutat sörja över hennes pappas död ännu. Hennes största rädsla är att bli påmind om olyckan. Men en dag, då vågar hon berätta om den. Hon låter känslorna svämma över och släpper taget helt och hållet. Hon gråter ut på Rogers arm tills hon vet varken ut eller in.
Innan detta händer så tar Roger och Amy en omväg. Roger vill hälsa på han ex och Amy tycker det känns konstigt. På senare tid har Amy märkt att hon kollat på Roger på ett annat sätt. Hon ser honom nu som en snygg collegekille. Tanken har slagit henne några gånger, att hon vill ha honom. Roger säger "hejdå" till sin tjej vilket är en stort steg för honom. När han var liten hände någonting. Några av hans släktingar dog efter att han hade sagt hej då till dem och enda sen dess har han vägrat säga hej då.
Samma kväll vågar Amy lägga sin rädsla bakom sig. Den kvällen kör hon igen. Hon sitter där bakom ratten och har vunnit över minnet från olyckan.
Ju närmre de kommer deras mål, Connecticut, ju räddare blir Amy. Hon och Roger har nu någonting tillsammans. De är kära och bara tanken på att lämna Roger om bara några timmar gör henne livrädd. Amy har lagt till Elvis på hennes spellistor igen, hennes pappas favorit. Ända sedan olyckan har Amy vägrat att lyssna på Elvis, eftersom det påminner henne om hennes pappa. Men ännu en gång, har hon vunnit över sin rädsla. Hon har besegrat den och kommer fram till Connecticut, efter minst femtio rundor "tjugo frågor" tillsammans med Roger, som en helt ny människa.
torsdag 24 januari 2013
onsdag 16 januari 2013
Länk till min kub
Klicka här för att komma till min hemsida om kuben. Eller här, här eller här. Mitt arbete handlar om Storbritanniens premiärminister under andra världskriget, Winston Churchill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)