Då, igår, för 10 år sedan, för 370 månader sen, i det förflutna.
Det var tiden då jag gick på Gunnesboskolan och var en av alla elever här.
Nu är det vår tur att sluta, packa våra saker och lämna denna tid bakom oss.
I framtiden, om 2 år, under sommarlovet, när jag börjar på Spyken,
det är då, vår tid som klass på Gunnesboskolan endast är ett minne blott.
När vi cyklar hem med lyckoruset, glädjen, tillfredsställelsen, på avslutningsdagen, då är vår tid här över.
Då fortsätter vi vår resa mot våra så extremt olika mål.
Någon kommer bli dansös i London, andra rockartister i förhoppningsvis, något känt band.
Hursomhelst kommer vi alltid ha vår tid här på skolan i våra ryggsäckar när vi vandrar vidare på vår väg.
Ni kommer inte längre vara mina så sjukt irriterande, men ibland väldigt stöttande skitstövlar till reskamrater. Sanden har snart runnit ut. Ett vägsjäl blottar sig nu framför oss, som skiljer vår väg åt och bildar 28 nya vägar. Det finns ett så extremt kontrast mellan alla våra olika personligheter i klassen. En som vinkar adjö till sin framtid för han är för skoltrött, en annan som sliter som ett djur för att lyckas. En som tror han klarar sig bra även fast han skippar varannan lektion, en annan som läser böcker varenda lediga stund hon får. En som klarar av att stå på sina egna ben, fyra andra som inte gör det. Trots det så kommer alla vägar vi väljer att ta, erbjuda utmaningar och hinder som vi kommer vara tvungna att ta oss ann i livet.
Att berätta om alla våra fina, formidabla och obeskrivligt fabulösa minnen tillsammans är lite väl pretentiöst. Vi vet väl alla hur underbart makalösa dessa är, eller hur? Jag skipper den delen! Jag vill istället ägna denna tid till att tacka våra lärare. De flesta av er har varit så himla omtänksamma, goda och tillmötesgående. Tack för allt ni har lärt mig, allt jag kommer kunna ta med mig vidare i livet. Jag ger våra klassföreståndare ett gigantiskt gyllene A. Ni har varit underbara på ett välutvecklat och nyanserat sätt och uppnår alla kriterier i matrisen. Ni har slitit och utvecklat vår negativa och allmänt bittra klass till en smartare och mer ambitiös negativ och allmänt bitter klass.
Trots ett helt decennium här kommer jag ha så få relationer med mig ut från denna skola. Det är synd, men vi är så olika allihop. Om hundra år är ändå allting glömt.
Jag undrar hur många gånger jag tittat upp på klockan en mattelektion, hur många gånger jag tagit mjölk i matsalen. Hur många gånger jag mötts av en ogenomtränglig svettlukt i klassrummet. Vissa terminer här har varit rent utav skit. Som när vi läste om symfoniorkestern. Eller det eviga, exceptionellt tråkiga kuben-arbetet.
Det är trots allt inte riktigt som Monica brukar säga, ni vet, : shit happens then you die. För vi överlevde ju faktiskt dessa åren tillsammans. Denna tumult bland nationella prov och religionsdebatter. Vi överlevde. Vad jag vet har faktiskt ingen dött. Bortsett från hoppet om att jag någonsin ska kunna lära mig mer spanska än: Me llamo Maria. Como estás?
När jag såg mina vänner i förra nian buga och bocka för sig och inse att jag har ett helt år kvar här, så kändes allt så jävla surt. Nu har året gått. Timmen är slagen. Fan vilket underbart sommarlov jag kommer ha. Känslan över att aldrig mer behöva sitta och lyssna på musikhistoria eller lära mig saker i skitämnen man aldrig kommer ha nytta av senare i livet. Den känslan kommer ständigt skölja över mig. Känslan över att vara klar. Känslan över att ha nya utmaningar framför mig.
Till hösten börjar jag på gymnasiet. Jag skulle inte kunna bli mer redo än vad jag är nu.
Min tid här på Gunnesboskolan är slut.
Det blev inte som en bal på slottet.
Inte alldeles, alldeles, underbart.
Men tiden blir ju vad vi gör den till.
Shit vad jag, vi, är bra.
Shit vad jag är klar här nu.
Nu stänger jag butiken och önskar er all lycka i livet när ni vandrar vidare på er väg.
Nu tackar jag för mig!
Jag är så jävla redo, är ni?
TACK!
