Emanuel Ejerik Ulrik Ingvarsson och Flora Ingrid Rikardsdotter

Hennes fingrar, som var smala som pinnar, höll jag i min skräckslagna och darrande hand. Jag kände hur pulsen långsamt stannade. De hade lämnat vår familj, hennes fingrar och hennes andetag. Jag förstod att ingenting någonsin skulle bli som förr. För Mia, hon var allt annat än levande. 

12 Juni 1791

När mitt liv började för 15 somrar sedan blev namnet Emanuel Ejerik Ulrik Ingvarsson. För 31 nätter sedan kollapsade mitt liv. Allt gick åt pipan. Min 4 månader gamla syster Mia lämnade vår familj, jag gick från ett hemmasittande barn till dräng och tvingades lämna min far, mor och mina två småbröder. Jag, Emanuel Ingvarsson med kepsen på sned under det gyllenbruna håret, kommer aldrig mer komma tillbaka till vårt ruttna torp. Jag vill aldrig mer vandra in på grusvägen som leder till vårt torp. För jag ska till Amerika. Jag ska dit i höst. Ja, jag ska rymma. 200 riksdaler och ingenting kommer att bli som förr. Frågan är bara hur jag ska få ihop dom riksdalerna och kunna sätta min fot på det fartyget. Fartyget som går till Amerika, fartyget som går till min framtid. 

Jag tittade ner på det jag fumligt skrivit ner i den mörka natten. Prästen lärde mig att skriva för 3 år sedan i den ruttna kyrkan vi ibland gick och hälsade på i där hemma, men min handstil var knappt läsbar. Jag lade ifrån mig pappersarken som jag alltid bär i mina trasiga byxors fickor och sparkade av mig de slitna trätofflorna. Sedan försökte jag lägga mig bekvämt på de hårda träplankorna som jag hade försökt göra lite mer vänliga att sova på. Över min beniga kropp lade jag försiktigt en stor bunt halm som jag hoppades skulle värma mig tillräckligt under den kalla natten jag hade framför mig. Jag rullade över på sidan och stirrade in i träväggen. Alla springor som fanns i väggen hade jag försökt täcka med halm. Blåsten kom inte åt på samma sätt då.

-Snälla gode gud, gör så att jag kommer till Amerika, amen, viskade jag så tyst jag kunde med händerna hårt knutna tillsammans och stängde sedan igen ögonen. 

En grisgrymtning hördes långt borta men jag hade redan försvunnit för långt in i drömmarnas värld.

Mias ögon blinkade. Hela familjen satt på vårt jord- och halmgolv framför kvällsbrasan vi alltid brukar tända om vi hade tillräckligt med ved. Det var en av dom kyligaste kvällarna på länge och det enda ljus jag kunde se var månen. Alla satt och kollade på den nyfödda Mia. Mina ögonvrår var täckta med tårar och jag kunde precis se en skymt av mammas blanka ögon. Hon var så söt. Vår lilla Mia, min lilla Mia. En sliten tygtrasa bar hon endast på överkroppen och en tygblöja som jag en gång i tiden hade använt på underkroppen. Allt var så perfekt. 

En sekund efter det låg jag återigen på de hårda träplankorna. En vägglus hade bitit mig på min bara hals.

Innan jag med kepsen på sned och med trätofflorna på fötterna vandrade iväg till mina sysslor, så kollade jag så att de 134 riksdaler som jag hittills hade samlat ihop låg i säkert förvar i mina säckiga byxor som var fulla av hål. 

När jag ut kom från stallet flämtade jag till. Jag möttes av både de mörka molnen som inte alls bådade gott och av husbondens bistra ögon. Han gav mig direkt sysselsättningar som jag själv bedömde skulle ta hela dagen att göra klart. Precis innan jag skulle gå stoppade han mig och slängde en mycket torr och liten brödskiva i mina uttorkade händer. Jag valde ut en av mina sysslor och satte fart. 

Sittande på knä hittade jag en av mina närmsta vänner jag skaffat under de 31 nätterna jag tillbringat här som husbondens arbetskraft. William är hans namn och vi pratar lite ibland om alla möjliga grejer. Hans mor dog när hon födde sitt sjunde barn och hans syster som föddes för 5 år sedan dog en mycket tidig spädbarnsdöd. 

Mina kläder hängde på kroppen som en enda smutsig och blöt trasa. Känseln i fingrarna var som bortblåst och de var lika skrynkliga som farmors hade varit precis innan hon dog. De kändes som att kroppen skulle sprängas av kölden. Det gyllenbruna håret på huvudet låg som två valpöron längst sidan av huvudet. Jag slängde mig i en halmhög som fyllde mig av värme igen. Med värkande armar slet jag av mig tröjan som satt som klistrad på kroppen.

Långt borta hörde jag att dörren slets upp. En vindpust nådde min nakna överkropp och jag öppnade hastigt mina gröna ögon. Först blev jag lite skräckslagen och trodde att jag hade tagit en lite för lång tupplur i den smutsiga halmen men insåg sedan snabbt att fullmånen lyste in genom ett sönderslaget fönster. Det var natt, en mycket mörk och stormig sådan. Det slog mig sedan att någon hade klivit in och kisade lite halvt ut i natten, men jag hörde sedan vinden vina utanför och stängde hastigt ögonen igen efter att ha bländats av månljuset. Dörren hade antagligen bara svängt upp av stormen som lekte ute i natten, ingen hade kommit in. Mina ögon stängdes sakta igen utan att inse mitt misstag. Jag försvann bort från jordens yta samtidigt som en allt annat än korpulent flicka inspekterade mig.

Jag visste redan då att jag skulle behöva vara försiktig. Man kunde lätt se på mina sönderrivna trasor att jag inte var en piga från den här gården. Medan månen lyste starkt utanför undersökte jag honom från topp till tå medan mina klarblåa ögon lyste klarare än fullmånen som satt högst uppe på natthimlen. Min blick svepte hastigt över hans nakna överkropp tills den stannade. Min blick hade fastnat på pojkens bakficka, där några pappersark låg, med bläcket utspritt i en klump av dagens storm. Jag fick syn på ett par bokstäver och hann inte börja styra handen mot pappersarken förrän han spärrade upp ögonen. De var de vackraste ögon jag någonsin sätt. De hade en klar och djup nyans av grönt.

Jag hade direkt förstått när jag slog upp mina ögon att denna flickan inte var en flicka som alla andra. De tre timmarna som kvarstod av natten satt jag i halmen och utforskade flickan som precis väckt mig. För länge sedan lärde min mor mig att man inte ska lita på människor man inte har bekant sig med, men på något sätt kände jag en stark tillit till denna flicka. Hennes namn var Flora och hon ägde de vackraste ögon jag någonsin sätt. 

-Jag är en rymling. En by långt bort härifrån bodde jag i, sa Flora med en skakig och tunn röst som kom ut från hennes blå-lila läppar. 

Hon sade att hon inte visste vart hon varit på väg. Hon ville bara bort, långt bort. När hon hade vandrat i åtta solnedgångar och knappast fått något att äta kom hon fram till denna bondgården. 

Hennes läppar var inte längre lika mörkt blåa som de hade varit för en stund sedan och även i min kropp hade värmen från halmen spridit sig lite smått.

De hårda plankorna tryckte hårt mot min rygg. När jag sträckte ut min kropp, som blivit stel efter gårdagens sysslor, slog mitt huvud i träplankorna bakom mig. Då vaknade jag på riktigt. Flora såg jag framför mig, men när jag gnuggade ögonen med mina skitiga händer och sedan öppnade dem, var det helt tomt i det lilla stallrummet. En pinne med en spetsig kant låg på halmgolvet. Jag plockade försiktigt upp den och doppade den i leran som hade bildats av nattens dagg. När jag sedan styrde handen mot bakfickan kände jag mina käraste pappersark i min hands säkra grepp.

13 Juni 1791

Kära Jorden.

Jag har ångrat mig. Jag vill inte bort från denna hemska värld. Denna världen vill bort från mig. Endast motgångar stöter på mig. Under gårdagen stod jag och högg ved när regnet började ösa ner. Mitt hår har inte återhämtat sig efter skurarna. De vackraste blåa ögon jag någonsin sett har spridit en förbannelse över mig. Vad jag vet ska jag inte ta det negativt, men det är precis det jag gör. En dag ska jag till Amerika. Då ska jag inte vara kär. En kvinna får inte stoppa mig från min framtid. Ett par blåa ögon ska inte stoppa mig från fartyget. Bekantat mig har jag redan gjort med de blåa ögonen. Det ångrar jag inte. Min värld är upp- och nedvänd eftersom den hjärna jag har är just nu uppdelad i två förvirrade bitar.

I mina trätofflor vandrade jag ut i det som var tvärtemot gårdagens storm, solen. I min famn slängdes ett liten bit bröd och sedan satte jag igång med mina sysslor. När jag gick förbi stallet där alla kor står i, kunde jag se en skymt av minst tio pigor som satt och mjölkade.

Skogen mötte mig. Hugga ved var förmiddagens syssla.

Mina armar värkte något fruktansvärt. Efter tio högar fyllda med trä i, hade jag tappat räkningen. Solen stod högt upp på himlen och min bara överkropp droppade svett i morgonsolen. En hög återstod av något som kände som hundra. De var då jag såg dem. Den sidan av hjärnan som ville att jag skulle se dem visade mig dem. De klarblåa ögonen. Träet som låg framför mig högg jag i två bitar. Då försvann ögonen. Jag slängde min skitiga tröja över axeln och började vandra iväg till åkern. 

Emanuel hugger ved i skogen som förmiddagens syssla.

När pojken vid namn Emanuel hade somnat hade jag lämnat honom. Däremot hade inte lämnat honom förgått den morgonen. Från berget kunde jag se utsikten över hela fältet precis bakom bondgården. Minst femton pigor stod där och jobbade. De plockade och grävde en massa i jorden medan solen stod högst upp på himlen. En hastig lust av mat fick mig att rysa till. Mina fötter värkte fortfarande och jag tog därför vägen ner från det skuggiga berget istället för att hoppa rakt ner. Med ryggen mot fältet vandrade jag iväg utan att se pojken som just då vandrade in på vältet.

Utan att bli sedd försökte jag hitta bröd som jag kunde äta. Jag visste att alla husbönder förvarade sitt bröd någonstans. När jag kikade fram bakom de trädet jag stod gömd bakom  såg jag minst fem par ögon. Min mage fick helt enkelt vänta. Långsamt började jag traska tillbaka till berget jag suttit på och sett solen gå upp. 

Där gick jag, fram och tillbaka, med plogen i mina händer. Solen stekte min nacke och rygg. När solen stod som högst på himlen och plogen kändes lika tung som en häst kände jag ett slag mot vaderna. Jag vände på huvudet och där stod husboden med piskan i högst hugg. Eftersom jag hade gått och funderat i mina egna tankar utan att ens tänka på plogen, hade jag råkat stanna precis när husbonden trädde in på fältet. Hans tänder såg väldigt förskräckliga ut när han stod där och glodde på mig med ett skadeglatt leende. 

-Rör på påkarna din stora idiot, sade med en lömsk ton.

Mina ben började sakta men säkert röra sig under mig och jag ökade sedan hastigt farten så att jag blev alldeles yr. Jag fick en känsla av att mina ben skulle vika sig, men konstigt nog så höll jag mig kvar på fötterna.

Direkt när jag kom upp på berget fick jag en skymt av pojken som räddat mig från kölden under natten. Ryggen var vänd mot mig och jag såg att husbonden gick och skrek ut plågande ord åt honom. Härifrån kunde jag inte höra dem eftersom jag satt en bit bort men man kunde lätt se på Emanuel att efter varje ord som kom ut ur husbondens mun sjönk hans kropp ihop mer och mer. Ett tag var jag orolig för att han skulle trilla ihop och få pisk av husbonden men han höll sig tappert kvar på fötterna. Han gick fram och tillbaka men höjde aldrig blicken från hans fötter. 

Under natten hade han berättat för mig om hans dagdrömmar. Han hade påpekat extra mycket att han ibland dagdrömde lite för mycket. Tanken, den slog min bara en kort sekund. Tanken att han tänkte på mig. Då satte jag fingrarna i munnen och visslade. Fåglarna som satt i trädet över berget flög iväg långt bort. Kanske ville jag hjälpa honom med arbetet eller något liknande. Vad jag förstod när han höjde blicken rakt upp mot mig, var att det inte riktigt hade gått som jag tänkt mig.

Där gick jag, och drömde mig långt bort i en annan värld när jag hörde en ljus vissling. När min blick höjdes såg jag att arbetet på fältet hade stannat upp. Pigornas blickar var vända mot berget som stod precis utanför fältet. När jag vände blicken åt samma håll som de andra fältarbetarna så såg jag dem igen. De blåa ögonen.

Energin var slut, men jag lyckades hoppa ner från berget i hopp om att ingen hade sett mig. Egentligen var det onödigt att hoppas eftersom jag hade fått ögonkontakt med ett par stycken pigor. Till råga på det så hade jag även fått kontakt med honom, Emanuel. Inget var säkert här. Tiden var inne. Det var dags att ge sig av till staden. Stadens goda rykten hade alltid fått mig att bli lite fundersam. Var staden verkligen så bra som den lät? Fanns det pengar? Det var bara att vänta och se. Att emigrera, till Nordamerika, det var mitt verkliga mål. 

När husbonden hade gått precis runt hörnet så släppte jag plogen och sprang bort från fältet för en sista gång. Bakom ett träd såg jag glimten av henne. Hon var på väg ut på grusvägen som jag visste gick till staden. Snabbt sprang jag upp till mitt lilla stallrum och plockade åt mig mina mycket få ägodelar. När jag sprang dit tänkte jag på vad mor en gång hade sagt till mig och mina bröder. Regnet hade öst ner en kall Oktoberkväll då hon plötsligt hade sagt ”Regnet spolar bort alla dina problem. Det ger plats för morgondagen. Ja, regnet ger plats för nästa dag, en dag med förändringar”. Det hade ju trots allt faktiskt varit storm igår, tänkte jag.

När jag gick på grusvägen blidkade jag lite då och då över axeln. Plötsligt fick jag syn på en gestalt bakom mig och såg förskräckelse att det var pojken. Hade han förföljt mig med den anledningen jag ville? När han började småspringa mot mig fick jag mitt svar. 

-Det regnade igår, sade han till mig med en djup ton i rösten.

Min rynkade panna fick honom att öppna munnen igen. 

-Regnet spolar bort alla problem och ger plats för morgondagen. Regnet spolade bort alla mina problem igår. Det gav plats för förändringar. Vattendropparna gav plats för dig, sade han till mig.

Rynkorna i min panna slätade långsamt ut.

Samtidigt som solen gick ner så började grusvägen sakta avta. Efter några minuter av diskussion så bestämde vi oss för att fortsätta gå genom den kyliga och mörka natten. 

När natten var som mörkast kände jag att någon grep tag i min hand. Den var varm men väldigt sträv. Flora hade tagit ett stadigt tag om min hand. Det var förmodligen av rädsla hennes hand skakade. 

När vi kom fram till slutet av grusvägen var det fortfarande mörkt. Vi kunde endast se vart vi satte våra fötter men jag kunde tyda ett staket lite längre bort. Nu hade vi verkligen tagit oss in i staden. Till den staden där jag skulle tjäna mina pengar för att kunna emigrera till Nordamerika, till landet där det bara finns framgångar. 

När vi vaknade av solens strålar nästa morgon satt vi med ryggarna mot ett plank. Efter några timmars vandrande hade vi kommit fram till staden. Då bestämde vi oss för att slå oss ner vid ett plank tills solen gick upp igen. Där satt vi nu och värmde oss. 

Gatorna blev bara bredare och bredare för hur längre vi gick in i staden. Tillslut så möttes vi av en massa stånd. Bakom alla stånden så stod de allt från tjocka gummor till små och smala flickor. När jag sneglade på Flora så såg jag att hon rynkade på näsan. Höll med henne gjorde jag verkligen. Det stank något fruktansvärt. Både jag och Flora var utsvultna. När vi svängde runt hörnet så satte vi oss ner mot en husvägg som hade blivit uppvärmd av solens strålar. Jag lade försiktigt den lilla brödstumpen jag fått av husboden i Floras knä men hon ville dela den. 

När vi satt där och tuggade på mitt bröd så öppnade plötsligt Flora sin mun.

-Dina pappersark, kan jag skriva i dom? frågade hon mig med klar stämma. 

En spetsig pinne som låg lite längre bort sträckte jag mig efter. Lerpölen som låg och torkade precis framför mina fötter doppade jag pinnen i. Sedan gav jag den lite klumpigt till Flora så att den smutsade ner hennes kjol ännu mer. Handen stoppade jag sedan i bakfickan och drog upp dem, mina käraste pappersark. 

15 Juni 1791

Mor gav mig namnet Flora Ingrid Rikardsdotter efter min far, Rikard Sten Jönsson. När jag var sju år gammal dog min far och endast mor, jag och Sigrid bodde kvar i torpet. Endast som tolvåring skickade mina mamma iväg mig till en bondgård att arbeta på. Endast på somrarna fick jag besöka det gamla torpet. Systern min började arbeta på en annan bondgård bara några månader efter mig. Den sommaren såg mor så trött ut. Om hon är i livet vet jag inte. För ett antal månader sedan berättade Greta, en piga på gården, om Nordamerika. Hon berättade om de stora fartygen som far över haven. När hon sade till mig att allting var så perfekt i Amerika villa jag genast fara dit. Problemet blev bara pengarna. Att fly var så självklart redan då. Men vart? Jo, det vet jag nu, till den berömda staden.

Hon gav bestämt tillbaka pappersarken till mig. Jag lade dem i mitt knä och läste igenom de hon skrivit ner på dem. Det var då jag kom i underfund med, att hon var mycket lik mig. 

Vi fortsatte igenom staden. När vi kom till självaste mitten av staden var husen inte längre gjorda av trä, de var gjorda av sten. Jag och Flora var på väg till Floras farmor. Där skulle vi fråga om vi kunde bosätta oss tills vi hittade något bättre. 

-Jag är inte säker på vart det ligger, vi har endast varit på besök där en gång. Det var när pappa levde, stammade hon fram.

Samtalsämnet var inte passande. När jag kikade lite på Flora såg jag att hennes blick var riktad rakt ner i marken. Jag satte ett finger under hennes haka och log mot henne. 

Precis när vi nådde fram till den rätta dörren, där jag endast hade varit på besök en gång, började det duggregna lite smått. Jag knackade tre bestämda knackningar på min farmors dörr. 

Efter ett tag sköts dörren upp av en liten och tjock kvinna. Hennes ögonbryn åkte nästan ända upp till hårfästet när hon såg oss stå där ute i regnet. Det var verkligen min farmor.

Av Floras farmor blev vi välkomnade direkt. Hennes namn var Sigrid. Det luktade ljuvligt inne i det lilla huset. Det verkade som om att Floras farmor kunde läsa mina tankar för hon satte direkt igång med att göra mat på spisen. 

Medan dofter av mat snabbt spred sig i det lilla huset tog jag och Flora oss en liten rundtur i huset. Huset bestod endast av ett rum. En halmbädd stod tätt mot väggen i det lilla köket och fyra små pallar stod bredvid ett litet bord mitt i rummet. 

-Har du aldrig varit i staden? sade Flora med frågande ton.

-Nä, jag har alltid bott ute på landet. Mor och far hade inte tid med att gå in hit. Det tog alldeles för lång tid. Vi hade gården att sköta, sade jag. 

-Jag förstår, sade Flora och log. 

Jag log tillbaka. 

Ett skrik hördes från köket. Det var farmor som signalerade att maten var klar. 

-Får jag lov? sade han till mig med en skämtsam ton och sträckte samtidigt fram handen.

Jag och Emanuel slevade i oss mat så att farmors mun stod vidöppen. 

-Kära barn, har ni inte ätit på en vecka? 

Vi log mot varandra. Sanningen var faktiskt att vi inte ätit på en vecka om man borträknar Emanuels brödstump. 

-Efter långa resor är väl alla utsvultna? mumlade jag fram med munnen full av mat.

Med mätta och belåtna magar lade vi oss i halmbädden farmor bäddat till oss. Tätt ihop för att sprida värme till varandra låg vi och viskade. Emanuel såg bekymrad ut. Jag gick rakt på sak.

-Är allt som det ska? frågade jag honom bestämt med en medlidande ton.

-Jag tänker på hur mina bröder har det, viskade han till mig. 

-Du, oroa dig inte, sade jag till honom.

Jag märkte att han tryckte sig närmre intill. Hastigt grep jag hans hand. Där jag kände mig tryggare än någonsin. Han böjde sig försiktigt över mig och tryckte sina läppar mot mina samtidigt som han viskade:

-Lämna mig aldrig.

Mjukt besvarade jag kyss.

-Jag lovar Emanuel, jag kommer aldrig släppa din hand. Vart du än far.

En hel vecka hade vi omsorgsfullt hjälpt Sigrid att sköta huset som tack för att vi fick bo där. Vissa stunder hade vi haft tid att utforska staden. Allt från en massa stånd till små och smala gränder. Genom staden hade vi gått hand och hand. Vi hade lite då och då smitit in i slumpmässiga gränder och kyssts lite smått. En middag hade Sigrid berättat om hennes brors dotter. 

-Jag och min brors dotter, Pia, har haft väldigt bra kontakt ända sen hon föddes. Min bror dog för 7 år sedan. Varje kväll satt han och söp sig stupfull. Jag och Pia, ja, vi jobbade nämligen båda på samma herrgård. Där gick vi igenom både dåliga och bra saker tillsammans, ända tills jag blev för trött. Jag begav mig in till staden och lämnade Pia på herrgården. Ända sedan dess har vi inte mist vår kontakt. Så ofta vi kan brevväxlar vi med varandra. 

-Var är hon nu? avbröt Flora. 

-Ungefär precis innan ni knackade på min ruttna dörr fick jag ett brev från henne. Familjen på herrgården skulle resa bort. Ända till Frankrike skulle de. Där skulle de på en väldigt fin fest. Festen var bara till för rikt folk men Pia hade fått frågan om att följa med och servera på festen. Det förvånade mig verkligen inte att hon tackade ja. 

Sigrid tog en liten paus och rynkade pannan en aning.

-Hmm... Om jag inte har fel, så befinner sig Pia faktiskt i Frankrike denna fina kväll. 

Vi hann både berätta om vår plan att resa till Amerika och vårt förflutna

Morgonen därpå begav jag och Emanuel oss ut i staden igen. Vi hade fått tillåtelse av farmor eftersom det var Söndag och inga sysslor fanns att göra i det lilla skrumpna huset som låg precis utanför stadens mitten. Förutom en liten klump av människor lite längre bort fanns igen på det lilla torget vi vandrat in i. 

I den soliga vädret hade vi vandrat fram till den lilla folkmassan. 

-Kom till socialisterna. Vi söker jämnlikhet här i världen. Folket ska ha makten! skrek en gubbe allt vad han orkade ut i den underbara morgonen.

Jag tittade frågande på Emanuel. 

-Vad menar han? viskade jag så lågt jag kunde. 

Fast jag hade viskat så lågt vände sig en kvinna om mot oss. Hon granskade oss och gav en blick på oss som om vi var två råttor. Med ett snabbt ryck vände hon ryggen mot oss igen. 

En ny man skrek lite längre bort.

-Låt gud hjälpa er! Lyssna inte på de dumma socialisterna. Låt svenska kyrkan vägleda er!

Eftersom jag och Emanuel tillsammans planerade en resa till Amerika var det bara slöseri med tid att lyssna på män som stod och skrek ut massa ord som ingen av oss förstod.

Efter att vi gått igenom flera mängder gränder och torg var vi tillbaka med fötterna på den skrumpna trasan till dörrmatta Sigrid hade. Sigrid kom springande in i hallen innan vi ens hunnit sparka av oss våra slitna trätofflor. Full av förvåning tittade jag på brevet hon energiskt viftade med i hennes högra hand. Flora slet häftigt åt sig det och skumläste sig igenom det. 

Skrivet den 21 Juni 1791, sade Flora lite snabbt.

-Käraste Sigrid! tog Flora ton.

-Livet i Frankrike är helt enormt. Kvinnorna bär så fina klänningar på denna herrgården att jag känner mig som en liten och misslyckad piga. Tur att jag åtminstone kan skriva och läsa. Prästen ligger verkligen varmt om hjärtat mitt när jag tänker på att han lärde mig de jag kan. I kväll är det dags för den stora festen. De kommer nästan 500 gäster hit. En massa andra pigor och drängar är här för att servera. De flesta pratar franska men jag har hört en och annan svensk av alla som hittills kommit. Du får hålla tummarna för mig så att jag inte gör bort mig.

Flora tog en paus för att ta en nypa luft men fortsatte sedan.

-På vägen hit hörde jag husfar prata om Frankrikes kung. Han lät väldigt upprörd så jag kunde inte låta bli att lyssna. De sade att igår hade den svenska kungafamiljen försökt fly ut ur Frankrike. Det är väl inte sådant man har en kung till? 

Hoppas du har det fint i Sverige. Jag saknar dig väldigt mycket. 

Hälsningar Pia.    

Sigrid log större än vad jag någonsin sett henne göra under hela denna vecka vi tillbringat i huset. Innan hon återgick till middagen tog hon tag i min hand. 

-Jag behöver dem inte, sade hon med en djup och glad ton i rösten. 

Minst 100 riksdaler låg och glänste i min torra och rynkiga hand. Bakom mig hörde jag hur Emanuel tappade andan.

12 Juli 1791

Jag satte foten på färjan, jag träffade min blåögda flicka och samlade ihop 200 riksdaler. Jag klarade det inte. Vi klarade det, tillsammans.

För sista gången inom Sveriges gränser stoppade jag ner pappersarken i tryggt förvar där de alltid låg. Jag tog ett stadigt grepp om Floras hand.

Hans gröna ögon mot mina blå bildade havets djupa nyans vi satt och blidkade ut över, på väg mot vårt nya liv, tillsammans.