Minnena var det enda jag hade kvar av mitt liv nu. Ingen kunde någonsin ta dem ifrån mig. Mitt olyckliga liv höll på att dra sig mot sitt slut. Kanske var det början på något nytt, eller kanske var det bara slutet på något som ödet gjorde fruktansvärt.
Sängen på sjukhuset var den plats jag hade tillbringat mina senaste månader på. Min kropp hade kollapsat och vad jag än sa till den skulle den nog aldrig mera röra sig. Rummet var fult. Tapeten var mycket sliten och hade börjat lossna. Jag kunde skymta en blå färg med mina rynkor till ögon. Sängen var myckte obekväm och jag kunde känna fjädrarna lika väl som madrassen. Men det var inte det värsta. Det värsta var att det låg flera andra personer i samma rum som jag och konsekvenserna av det var att jag aldrig fick lung och ro. Sjuksöterskor sprang fram och tillbaka för att servera frukost, lunch och allt i dess like.
Månen stod högst upp på himlen och jag långt helt klarvaken när det var någon som klev in genom den vita dörren till mitt och de andra sjuklingarnas rum. Jag kunde höra att den svängdes upp genom att ge ifrån sig ett litet knak men jag behöll mina ögon stängda. Någon gick med försiktiga fotsteg genom rummet. Mina ögon förblev stängda. Denna någon var nu framme vid min säng. Dock visste jag inte alls vad denna någon gjorde där. Försiktigt öppnade jag sakta mina ögon till ett läge där jag kunde se en aning. Det var kolsvart men när mina ögon hade vant sig kunde jag urskilja en figur ungefär en halv meter ifrån mig. Hjärtat for upp i halsgropen när jag märkte det. För att vara tant tyckte jag att jag förde min hand blixtsnabbt fram till munnen och höll den kvar där ett bra tag. Jag lugnade ner mig med några djupa, tysta andetag. Personen som stod framför mig, flyttade sin hand ifrån något och vad var det jag såg? Ettan på min sjukhustelefon lyste i ett blått sken. Jag bländades och var tvungen att stänga ögonen snabbt för ett ögonblick. När jag väl öppnade dem igen hade denna personen lagt sitt finger på den lysande ettan. Hela handen lyste av ett blått sken. När personen vände sig snabbt över axeln för att se om någon såg vad han höll på med kunde jag urskilja några detaljer. Personen hade kort hår och djupt röda ögon. En pojke.
Ingenting hände på ett långt tag, men plötsligt började pojken snurra. Av en ren reflex tog jag tag i honom och jag flög ur sängen. Rummet försvann och det enda som fanns kvar av den förra världen var mina minnen.
Med handen runt pojkens vrist färdades vi genom en mörk tunnel. Färden var inte precis långsam utan vi for i vad jag skulle tippa var solens hastighet. Inte nog med det så färdades vi rakt ner i denna svarta tunnel och jag trodde jag hade tappat förståndet. Förstå var det sista jag gjorde. Var det detta som hände när man dog? Jag trodde att ryktet var att en vit och graciös tunnel skulle vänta på än. Men det här var ju tvärt emot det. Kanske var jag inte värd den vita tunneln utan behövde istället straffas för mitt olyckliga liv.
Vad hade jag gjort? Denna kvinna hörde inte hemma i vårt land. Helvetet var bara för de som var utvalda. Kanske skulle härskaren förstå vad som hade hänt. Efter mitt updrag i den första världen så hade hon tagit tag i mig. Kanske skulle han säga att det var oansvarslöst, kanske skulle han tycka det var okej. Nu hade vi landat och hon hade förvandlats. Hon hade blivit en av oss och det fanns ingen återvändo. Hennes hy slätades ut, kroppen krympte, håret blev blont och gnistrade mycket vackert. Men som resten av oss, blev hennes ögon, förvandlade till en mycket djup röd färg. Den röda färgen symbliserade vårt rike. Det goda riket. Riket som hade det dåliga ryktet. Himlen var vår största fiende och vi skulle förinta dom. Helvetets plikt var att få bort dom onda som kvarstod. Himlen var en plats för de som försökt vara perfekta. Början på slutet hade nu börjat.
Försiktigt öppnade jag mina ögon och kunde inte alls urskilja någonting. Min blick var suddig. Vad var det som hände med mig? Jag beslöt mig för att hålla mina ögon öppna med hopp om att jag skulle få bort det suddiga som gjorde så jag inte kunde se något. Och som jag trodde så gick det suddiga efter ett tag bort. En oerhört starkt ljus bländade mig. Jag satte handen för ögonen och hoppade nästan till när jag kände att alla mina rynkor hade försvunnit. Den gamla Thea fanns inte kvar. En mycket hög röst bröt mina tankebanor.
-Detta är inte acceptabelt! Odjuren från himlen kommer att anfalla oss på grund av detta! Vi har brytit vår ed vi svor och nu finns det helt klart inget återvändo. Flickan kommer att råka illa ut och det vet du också. Människor hör inte hemma här.
-Men hur förklarar du hennes förvandling? Endast de utvalda kan väl bli förvandlade?
-Jag kan inget säga, eftersom ingen från jorden någonsin kommit in i vårt rike.
Vad var detta för något? Jag var tvungen att öppna munnen.
-Var är jag? Vad är jag?, sade jag med hjärtat fortfarande i halsgropen.
-Vi kan inget säga till dig. Det enda du måste göra är att ta dig an kriget som väntar.
I mer än miljoner år hade vi levt här. Endast de utvalda hade kunnat komma ner till oss. Det blåa ljuset var vägen till helvetet och vi har nu brustit ut i krig mot det vita ljuset. Ljuset som lurar alla att ta fel väg. När man dör finns det två vägar att ta. Alltid finns det två val man kan välja mellan. Det vita ljuset lyser så kraftigt så alla människor väljer att ta den vägen. Vägen som leder till det onda riket Himlen. För mig som var en av de utvalda, jag kunde inte se det vita ljuset och valde då istället det blå. Inte visste jag att ett krig skulle utbryta då. Jag var helt ovetande om vad det blåa ljuset innebar. I den första världen hade jag inte trott på sådant här. Att det hände något när man dog. Men jo, visst gjorde det det. I helvetet fanns ingenting. Det enda som fanns var ljuset som byggde upp våra styrkor. Och om himlen kom med sina styrkor kunde vårt rike dö ut, och det onda skulle segra. Det vita ljuset hade redan börjat ta över, men vi skulle stoppa dem.
Kriget mellan helvetet och himlen, hade nu börjat. Endast en flicka, hade möjligheten att hindra detta. Det enda som återstod var att hon skulle förstå, vilket hon inte gjorde just nu. Flickan skulle avgöra hur slutet skulle bli. Slutet som skulle påverka hela mänskligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar