Blodet var överallt. I min brors tunna hand satt en spetsig kniv. Jag tog ett snabbt steg framåt men hindrade mig hastigt när jag såg vem som hade kastat kniven på Abid. Skriket som utbröt skulle ha kunnat väcka hela grannskapet, men hela grannskapet var redan vaket. Judarna hade tagit in vår by. Vi skulle inte få vara här längre utan de skulle skicka iväg oss, till en helt annan värld. Vi skulle färdas till en okänd plats och aldrig mer skulle vi få uppleva frihet.
En annan man steg in genom dörren och kastade sig på honom och med ett tygstycke täckte han Abids mun men våld. Allt detta var just deras fel, judarnas. Detta krig, som kändes oändligt, var deras fel. Jag bad om hjälp. Den enda som kunde rädda oss var Allah men ingenting hände och då bestämde jag mig för att vara stark. Med ett snabbt ryck kastade jag mig ut i rummet jag stod och kikade ut ur. Kniven satt hårt men med mina starka händer kunde jag lätt få ut den. Blodet sprutade ännu mer när kniven var utdragen. Ingen av de tre judarna hann göra något och jag började sakta backa med hjärtat långt ner i halsgropen. Mor stod som förstelnad vid andra sidan av rummet med Aisha i famnen. Jag kunde se på hennes händer att hon skakade. Vi visste att vi inte skulle kämpa emot, då skulle vi dödas.
En tredje man kom efter en stund ut ur det rummet far, Fatima, Yasir och Safir. De hade hållit sig gömda där med hopp om att inte bli hittade. De kämpade inte emot utan gick lugnt ut genom dörren med iskalla blickar och jag kunde se på dom att de var rädda. Tre judar kom emot mig, jag kunde inte kämpa emot utan kände när de grep tag om mina handleder och drog mig ut. Mor och Aisha var också på väg ut genom dörren med två andra judar. När vi gick förbi Abid så tog han tag i min fot och försökte dra sig med. En av de tre judarna som höll i mig lossade greppet och tog tag i Abid istället. Han drog sig upp på fötter och följde med familjen ut med en hand som lämnade blodspår efter sig.
Josef
Pappa hade inte varit hemma på åratal, vi visste inte längre vart han befann sig. Pappa var med i den judiska armén. Deras mål var att ta över palestiniernas land, Israel. Enligt mig var detta mål slöseri med många människors liv. Vi hade inte den blekaste aningen om han fanns kvar i våra liv. Mitt, mammas och min systers Yonas liv hade förändrats. Jag hade förlorat minst en fjärdedel av mig själv sen pappa åkte, ingenting stämde längre. Kanske tyckte han inte om oss längre. Kanske var han död. Kanske kunde han inte ta sig hem. Kanske levde han lycklig någon annanstans, eller ännu värre, olycklig. Det fanns så många frågor, som jag kanske aldrig skulle få svar på. Just nu var det enda jag ville ha, just svaren på dessa frågor.
Jag reste mig sakta ur sängen och smög försiktigt, för att undvika att väcka de andra i min familj genom att en golvplanka skulle knaka, till andra sidan rummet. Solen var på väg upp. Ännu en sorgsen dag skulle börja. Solen steg långsamt. Den var röd. Röd som blod.
-Kanske är det pappas blod som stiger, viskade jag försiktigt till en myra innan jag dödade den barbariskt på fönsterkarmen.
Ordet kanske var det värsta jag visste.
Halime
Sjukdomar spred sig snabbare än ogräs. Jag hade aldrig någonsin sätt så många palestinier på samma plats. De människor som varit här längst var det bara hud och skelett kvar på. Jag undrade om det skulle bli mitt öde om en månad. Den enda gången vi fick gå utanför gallerna var när vi skulle tvätta oss och sedan bli förhörda av några hemska judar om vilka vi var och vart vi kom ifrån. Sedan blev vi slängda in i inhägnaden igen och fick vänta med magen tom på att något skulle hända. Ingenting hände.
Tiden gick och alla i min familj blev allt smalare. Abids förskräckliga sår i handen var mycket infekterat och det såg hemskt ut. En massa palestinier började så småningom klättra på stängslen. Judarna var mycket bäredda på detta och jag antog att det hade skett tidigare. Flera skott avfyrades och palestinierna föll till marken, nu döda. Nätterna förblev sömnlösa. Slävten tog kål på mig. Jag stängde in mig i en bubbla tillsammans med Allah, rädd för kontakt med världen utanför. Rädd, ja, det var det jag var, rädd som aldrig förr.
Dagarna blev allt suddigare och jag tappade fullständigt räkningen på hur länge vi hade varit inom dessa murar. Allt kött och fett hade nästan helt försvunnit från min kropp. Mitt oborstade långa bruna hår var bara en enda stor tova. Det enda som fanns kvar av mig var hoppet, hoppet om att Allah skulle hjälpa oss.
Josef
Mamma föreslog försiktigt, då flera månader efter pappas färd, att jag skulle börja studera på Västbanken. Hon hade fått ett erbjudande om en markyta där, judarna vill ju få bort palestinierna.
-Jag vet inte, sa jag med tvivel i blicken.
Kanske var det bäst ändå? Att komma bort från denna sorg skulle nog vara bra för mig. Jag skulle kunna starta ett nytt liv utan pappa. Han skulle inte finnas med i bilden längre då. Jag skulle inte längre behöva honom.
Tidigt två veckor senare for jag tillsammans med min 15-åriga granne, Nadir. Vi hade länge varit vänner eftersom vi var lika gamla. Vi båda var förväntansfulla när vi hoppade in i den skruttiga bilen. Nadirs pappa hoppade in i bilen och vi rullade sakta iväg bort från vår hemby.
Hela bilfärden var tyst och spänd. Endast några ord lades in under resans gång. ”Vilket vackert väder det är idag”, sade Nadirs pappa minst 3 gånger. Jag hoppas inte han lade märke till att jag och Nadir sneglade på varandra varje gång han sa det.
Färden tog långt tid och ingenting hände på ett långt tag. Plötsligt stannade bilen tvärt. Vi hade kommit fram till slutet av bilfärden. Den gigantiska muren skyddade västbanken från att palestinier inte skulle kunna ta sig ut och komma ut till det riktigt landet Israel. Muren var hög och endast bar himmel syntes över den. Ett tiotal vakter stod vid ingången och vi rullade sakta fram till den. De bad på Engelska, vilket jag inte förstod ett enda dugg av, om att få se våra pass. Nadir räckte fram de tre passen vi hade med oss. En av de två männen som stod vid vår bil kollade igenom dom och räckte dom sedan tillbaka till oss. Vi rullade sakta men säkert in i Västbanken. Landskapet var inte alls lika grönt och bördigt som utanför muren men det såg helt okej ut.
Halime
En dag kom en smal och tunn man fram till mig. Han gav mig en brödbit som hade hade köpt några stånd bort. Inte visste jag hur han hade haft råd med det eftersom det inte alls fanns några sätt att tjäna pengar på här innanför muren. Med omsorg åt jag sakta upp brödbiten och kände att en gnutta värme sakta spreds inom min likbleka och beniga kropp.
Dagarna fortsatte precis som den dagen då jag fick brödbiten. Jag fick reda på att mannen hette Mohammed och en gång hade varit lärare på Västbanken. Numera var hela Västbanken satt bakom mur och endast personer med pass kunde komma in där. Han började så småningom undervisa mig lite smått och vi hjälptes åt med att ta hand om mina andra familjemedlemmar. Alla var på bättringsvägen men fortfarande var Abids hand mycket illa skadad. Var hade nu börjat läcka ut ur såret. Det såg verkligen hemskt ut. Mohammed hade studerat lite inom sjukvården under sin utbildning till lärare och behandlade Abids sår med dom möjligheter han hade. En tygremsa doppades i vatten och blev bunden runt Abids hand, hårt.
Ryktet spred sig att jag var en duktig och smart flicka. Och inte mer en två veckor efter att jag hade träffat Mohammed fick jag ett erbjudande av en annan man som hette Abdul om att få följa med honom till Västbanken och studera. Först lät det så självklart att jag skulle göra det men ju längre tiden gick, ju mer tvivlade jag. Min familj skulle lämnas kvar och jag skulle kanske aldrig mer få se dom. Men detta var en väg jag borde ta i mitt liv. Detta erbjudande öppnade dörren till min framtid.
Och jo, två veckor senare, satt jag i bilen, med mina naglar hårt intryckt i mitt smutsiga pass. Abdul satt fram i bilen och visslade någon melodi jag inte kände till. Musik var inget som min familj hade fallit för. Dessutom hade vi verkligen inte haft de ekonomiska möjligheterna till att lyssna på någon. Solen satt högst upp på himlen och bilen blev bara varmare och varmare men jag klagade inte. Flyktinglägret var nu långt bakom oss och min familj likaså. Långt borta kunde jag se muren resa sig och den blev bara högre och högre ju närmare vi kom.
Solen hade flyttat sig och vi var framme vid ingången till Västbanken. Jag räckte fram mitt pass till Abdul när en vakt klädd i uniform kom fram till vår bil. Han blickade noga igenom våra pass och granskade oss med förakt i blicken. Men jo, tillslut vi blev insläppta och ett helt nytt slags landskap öppnade sig. Det var soldater överallt, endast män vad jag kunde se. En stor bit av Västbanken såg ut att ha bra skördar medan en annan del såg väldigt skrumpen och torr ut. Abdul fick tvärbromsa när två vakter gick ut och stoppade en hel rad med bilar. En Israelisk soldat gick runt och kollade igenom bilarna med geväret i högsta hugg. De två bilarna framför oss gick han bara förbi efter att ha kikat lite snabbt igenom deras fönsterglas. Jag förstod inte alls varför Abdul såg så förfärad ut över att vi var tvungna att stanna. Mannen böjde sig och kollade inte i vår bil. Hans blick mötte min och jag kunde se att hans ögon var svarta av hat. Efter det hände allt så snabbt. Han höjde sitt gevär och blodet stänkte över hela min kropp. Adbul låg fullkomligt lealös i framsätet och andan for ur mig.
Josef
Jag hade absolut inte den blekaste aning om vad som hände. En hel bilrad hade blivit stoppade och redan hade jag hört minst fyra skott avfyras. När jag hörde det skott jag trodde var det femte vevade jag ner rutan och slängde en blick på vägen utanför. Minst tio soldater gick runt och undersökte alla bilar. Vår bil gick de bara förbi men när de nådde bilen bakom oss avfyrades ännu ett skott. Jag slängde mig snabbt ut ur bilen men fick en känsla av att jag inte borde vara ute på vägen. Föraren i bilen bakom oss låg lealös och blodet var mest överallt. I bilen satt även en flicka. Halva hennes ansikte var täckt i blod och aldrig hade jag sett något hemskare.
Halime
En pojke stod ute på den slitna vägen. Vad gjorde han där? Hans bil stod framför vår och soldater hade passerat den rödal bilen utan att ens göra någonting. Det fanns ingen skillnad mellan oss. Han var pojke, jag var flicka. Endast utseendet var det skillnad på. Vi var båda människor. Men felet var att jag inte var jude. Och de som inte var judar, kunde behandlas precis hur dåligt som helst.
Fyra hörn
Hur tänker du när du väljer vilka vägar du ska ta i ditt liv?
1. Ta det som det kommer
2. Jag har planerat alla vägar (ge förslag)
3. Jag kommer att ta snabba beslut när jag väl kommer till ett val
4. Öppet hörn
Vad skulle du gjort om du hade möjlighet att förändra situationen i Israel?
1. Inte brytt mig utan låtit någon annan göra jobbet.
2. Jag skulle försökt att stoppa det (ge förslag hur)
3. Jag skulle försökt skjuta alla som försökte ockupera.
4. Öppet hörn.
